Bättre o bättre dag för dag =)

Nu är det ett litet tag sen vi publicerade något inlägg här på bloggen! Sedan sist har vi haft hektiska (läs svettiga) dagar på förlossningen, våra lärare från Sverige har kommit hit, vi har hunnit med att besöka en fantastiskt vacker paradisö en kort båttur från fastlandet en ledig söndag och även socialiserat (!) med lite folk som liksom oss är här och gör praktik på sjukhus. Första tiden behövde vi nog ta det lugnt och varva ner varje kväll, otroligt trötta och säkert påverkade av det vi sett, klimatet och omställningen i stort.

Nu har vi gjort vår andra vecka på Amana Hospital Maternity Ward. Våra lärare har varit med två av dagarna. Det har varit väldigt skönt att ha dem bakom och bredvid sig och kunna få direkt handledning och feedback vid förlossning och suturering! Det har också varit skönt att få briefa om de utmaningar vi stött på så här långt och vi kom fram till att det egentligen främst handlar om att vi ska tro mer på oss själva och den kunskap vi faktiskt har, det gäller att våga använda den!

Den gångna veckan har vi haft flera lyckade förlossningar vardera och hjälpt varandra med assistering också. Det har varit enormt roligt att få uppleva sk drömförlossningar här, en mamma som är överlycklig och tar till sig barnet direkt och vill hålla det hud mot hud, det vanliga är att bebisen snabbt visas upp och sedan lindas in i en kanga (traditionellt tygskynke) för att läggas på barnbordet i väntan på att mamman kommit upp från britsen och satt sig på en bänk intill för att börja amma (ca 5 min efter förlossningen om ingen bristning måste sys). Att våga föreslå olika förlossningsställningar för ett gynnsammare förlopp har också varit en stor behållning från veckan. Nya och från en annan kultur observerade vi mest de första dagarna och försökte att inte stöta oss med personal och andra studenter. Nu har vi lärt känna varandra lite bättre, vi har nog också fått en annan respekt för varandra. Barnmorskorna här har en otrolig kompetens och lång erfarenhet. De får en snabb överblick bara genom att känna och lyssna på kvinnans mage och vi försöker suga i oss allt vi kan! Men vi känner också att vi har kunskap som de skulle kunna dra nytta av. Det känns väldigt roligt att kunna utbyta kunskaper sinsemellan och under den gångna veckan har vi vid flera tillfällen kunnat resonera kring handläggandet av en förlossning, vilket känts viktigt och kul!

Vi har fått se sätesförlossning, tvillingförlossning, akut snitt som på operationsbordet slutade i vaginal förlossning och allt gick bra. Vi upplever att många här planeras för snitt när de kommit in till förlossningen och bedömts av läkare, men pga det tanzanianska tempot (vår reflektion) så hinner flera föda vaginalt under väntetiden. Snittfrekvensen är 15 % totalt, ungefär som i Sverige alltså. Dock har vi inte träffat på att snitt utförs på human indikation, utan bara för att rädda kvinnans och barnets liv.

Igår fick vi alla delta i en speciell förlossning tillsammans med våra svenska lärare. En fyrföderska som hade en historia med tidigare vertikalt snitt, tvillingfödsel och två döda barn, hon hade planerats för kejsarsnitt men lyckades föda en pigg och frisk pojke vaginalt med hjälp av lägesförändning, stöttning och korrekta bedömningar. Ska tilläggas att kvinnan var kraftigt överviktig. Hon talade heller ingen engelska, men vår mycket begränsade Swahili och kroppsspråk räckte långt.

Idag ska vi åka ut o upptäcka landsbygden, till en by söderut, Mchukwi. Emelie hade sjuksköterskepraktik på ett missionssjukhus där för fyra år sedan. Det blir nog ett kärt återseende och spännande att se för Madde som hänger med. Maja är tyvärr krasslig och har bestämt sig för att stanna hemma och försöka bli frisk.

Skicka lite tankar till Maja så hon snabbt bättrar på sig!

Tuta nana badaye!

Annonser

Kulturchock och ännu mer byråkrati

Igår fick vi äntligen börja på Amana. Det är ett litet sjukhus som ligger i Ilala district här i Dar Es Salaam.  Det är där vi ska spendera större delen av vår förlossningsplacering. Vi har fått höra att det är ett sjukhus som är sponsrade med amerikanska pengar så både George Bush och Barack Obama har varit där under officiella besök. Där finns vanliga kirurgi- och medicinavdelningar samt en väldigt populär mödravård- och förlossningsklinik. Det hela började med att vi i vanlig ordning fick hälsa på sjukhuschefsmatronen och sen mödravårdspatronen. Hos patronen följde ett kort förhör om de vanligaste förlossningskomplikationerna. Han nämnde placentaavlossning och stora blödningar som de farligaste. Sen blev vi rundvisade av Emanuel,  en väldigt engagerad manlig barnmorska som gick raskare än någon annan tanzanian vi träffat. Förlossningen är uppdelad i ett admission room där kvinnor i förlossningsarbete sitter på förlossningsbänkar och väntar på vaginalundersökning av läkare, vilket sker var fjärde timme. Läkaren gör en snabb bedömning om hur förlossningen ska handläggas.

När modermunnen har vidgats till 6 cm tas de till förlossningssalen som innehåller ca 10 britsar samt två sängar som ligger lite mer avskilt där mer komplicerade fall övervakas. Det var väldigt högljutt och det var svårt för oss att förstå hur journalföring sker och hur överrapportering sker. De ligger på sina britsar tills att det är dags att föda. Personalen där hade otroligt mycket att göra och han som visade oss runt hade fullt upp med att springa mellan förlossningar, handlägga blödningar och att skicka komplicerade fall till Muhimbili. Här fanns inga anhöriga hos kvinnorna och det var svårt att förstå när de senast hade kissat och om de fått i sig att dricka.

Vi träffade en tysk barnmorska som varit där i fyra månader som volontär, det var skönt med någon som förstår vilken skillnad det är mellan europeisk förlossningsvård och den tanzanianska.  Tragiska omständigheter  som  hemma handläggs bakom stängda dörrar och med kontinuerligt stöd av samma personal sker här helt öppet. När vi gick på rundvandring drogs skynket upp för att de olika fallen skulle visas upp för oss.  Vad som är helt oacceptabelt hemma och integritetskränkande blir här på något märkligt sätt det normala.

Vi har fått höra att många kvinnor med symtom på graviditetskomplikationer söker hjälp alldeles för sent och att man då inte kan göra så mycket, men vi såg också att komplikationer som ur vårt perspektiv vore relativt lätta att åtgärda blir en kamp på liv och död för kvinnor när de redan innan förlossningen av olika orsaker varit anemiska. Det fanns för tillfället inget blod på Amana, så patienter som behövde blodtransfusioner förflyttades till Muhimbili. Trafiken i Dar innebär många gånger väldigt långa bilköer. Återigen fick vi se saker hända som överhuvudtaget aldrig hade inträffat i Sverige, därför att risker uppmärksammas tidigt tack vare lättillgänglig och kontinuerlig mödravård, åtgärder sätts in snabbt, samt att vi har tillgång till fungerande infrastruktur och gott om resurser. Även pappersexercisen här kan sinka livsviktiga transporter ytterligare. Det känns som att vi på en dag fick se mer än vi skulle ha sett under 7 veckors förlossningsplacering hemma. Fick möta både döden och nykläckta  små bebisar minuterna efter varandra.

Barnmorskorna som arbetar här har en otroligt tuff arbetsmiljö och det går inte annat än att beundra de i personalen som var engagerade och att förstå de som var väldigt trötta. De säger att vi redan kan väldigt mycket eftersom vi läser vår master (alltså mer än bara sjuksköterskeexamen som är det vanligaste), men vi försöker framhålla att vi är här för att lära oss.

Idag fick vi själva uppleva tanzaniansk byråkrati när vi skulle åka till Immigration Office och hämta ut våra studentvisum. Vi hade fått besked om att när vi kom tillbaka skulle visumet vara klart och då skulle vi betala. Men nej, den 20e var tydligen dagen vi skulle åka tillbaka för att  betala så att processen kunde sättas igång.. Sedan tar det 10 arbetsdagar till innan dokumenten är färdiga. Vi försökte betala med tanzanianska shillings men det gick inte för att vi var utlänningar. Vi rekommenderades att växla i banken vägg i vägg, men där fanns det inga dollar så vi fick åka genom halva stan för att hitta ett exchange office där dollar såldes, till väldigt dyr växlingskurs givetvis. Väl tillbaka en timme senare sa mannen i luckan att han inte alls sagt så utan att vi skulle till kassa 3 och sen 15, gå till kopieringskontoret på andra sidan och sen gå till en annan kassa… Ni hör ju man blir ju trött bara av att läsa! När vi väl betalade i luckan bredvid denna man, sa kvinnan till oss att hon undrade vart vi tog vägen, för det gick jättebra att betala med shillings. Därefter följde några till vändor till olika personer som skulle stämpla våra dokument. Det känns onödigt att gå in i detalj på hur det kändes vid det laget, men det går att nämna att vi åkte hemifrån kl 7, var där kl 8. Vi lämnade immigration office med ett nytt kvitto vid halv tolv och var hemma igen kl 13, utan våra förbannade visum i handen. Vissa i gänget var nära upplösningstillstånd.. Efter x antal längder i poolen är vi nu i bättre sinnesro och antar att det kallas personlig prövning och utveckling och en livserfarenhet att uppleva detta. Det behövs kanske inte nämnas att vi inte orkade ta oss till Amana idag… Men nya tag i morgon, med ytterligare erfarenheter med oss i bagaget.

Första dagarna på sjukhuset

Vi har inlett vår förlossningsplacering litet smått med att observera på Muhimbilis förlossningsavdelning i väntan på att alla papper till Amana ska bli klara.

Muhimbili är det sjukhus dit gravida mammor från Dar Es Salaam och omgivning blir skickade till när det tillstöter komplikationer. De skrivs in dit ifrån akutmottagningen. Även mammor med normala graviditeter väljer ibland att söka sig dit. Förra året föddes där lite mer än 10 000 barn, alltså ca 29 barn / dag.

Vi har gått där 2 dagar nu. Det hela började med mycket formalia som vanligt samt att vi fick gå in på Matrons (chefbarnmorskan) kontor och presentera oss.  Avdelningen kändes väldigt liten. Det luktade klorin vilket är vad man desinficerar med här. Det finns fyra salar, varav 2 var under ombyggnad och det gick förbi byggjobbare i korridoren till förlossningssalarna. En förlossningssal innehöll 5 höga hårda britsar på varje sida av rummet. Vid varje säng stod en stege som mammorna fick använda för att klättra upp på de hårda britsarna. Det är brist på lakan, så i bästa fall får de ett lakan. Finns inte det får kvinnorna använda sina egna kangas (tygskynken). Smärtlindring finns inte att tillgå, anhöriga får inte komma in då britsarna bara skiljs åt av galonskynken som för det mesta glipade.  Det fanns även möjlighet att som kvinna ligga i den privata salen mot att betala en summa pengar, där fick inga studenter praktisera. Privilegierna var kyl för medhavd dryck, mer avskildhet vid sängen, något tjockare madrasser på britsen samt att det var samma förlossningsläkare som utförde samtliga undersökningar.

Idag fick vi vara med på en fantastiskt fin förlossning där en kvinna födde sitt andra barn och allting var okomplicerat.  Vi ställde oss lite frågande till att pressa ut placentan nästan forcerat efter förlossningen, men det har vi nu fått veta är evidensbaserat och praktiserat globalt, även om det inte är så i Sverige. Vi mötte också kvinnor med svår anemi, nån med DVT samt kvinnor som kom in i prematurt värkarbete. Även en 14-årig flicka som kom in panikslagen för att föda. Aborter och preventivmedel är ok på vissa ställen men sällsynt som vi förstått de. Det finns så mycket att vara tacksam för hemma. Vissa av de här kvinnornas komplikationer skulle enkelt ha kunnat förebyggas i Sverige. Barnafödandet och vården under förlossning är i mycket sig likt men resurserna ser helt annorlunda ut. Tex hade den enda ultraljudsdopplern gått sönder på Muhimbili vilket gjorde att det inte gick att se allvarsgraden av en blodpropp. Vi har också fått höra att ingen personal på Muhimbili har fått sin lön för kvällar och helger på tre månader.

Det fanns annat som var positivt också, nästan ingen av kvinnorna som förlöstes fick några bristningar. På varje avdelning finns en översköterska med mycket lång erfarenhet som stöttar och utbildar sina kollegor och har en överblick. Det var väldigt bra stämning mellan alla yrkeskategorier. Hierarkin ar väldigt tydlig men kommunikationen god och man skämtar mycket med varandra och patienterna. Två dagar med mycket intryck, både skrämmande och positivt. Här kommer lite bilder 10913546_10152524175807301_619159523_n 10917771_10152524173517301_1322716561_n 10933203_10152524173697301_1927014303_n 10933278_10152524175977301_1861470294_n

Första veckan i Dar Es Salaam

När vi åker runt på stan pratar vi mycket om hur vi ska kunna förklara hur det ser ut härnere. Vi skulle jättegärna ta foton men det är tydligen inte ok härnere. Det blev vi varse för några dagar sen då vi skulle ta ett foto av ett köpcentrum för att komma ihåg namnet. Det hela slutade med en bot på 10 000 tanzanianska shillings (motsvarar ca 50kr). Man är tydligen rädd för att bilderna ska användas för att planera terrorattacker som den i Nairobi mot ett köpcentrum där.

Vi bor på Msasani peninsula, härute bor många utlänningar och det ligger många ambassader samt fina hotell. Det ska vara ett säkert område dock litet dyrt. Vårt boende har pool som öppnade idag så förhoppningsvis kan vi bada och simma där när vi kommer hem ifrån praktiken.

Det första som slog oss när vi kom ner hit var värmen. Det finns ingen människa som går fort härnere, hastigheten folk promenerar i påminner om ett luciatåg där hemma. Folk är väldigt vänliga och hälsar överallt men vi känner oss otroligt vita, mzungus och uttittade.

Idag var en public holiday men vi tog oss ändå till amana hospital där vi ska ha praktik så vi vet vart det ligger. Minibussarna som går i stan kallas dalladalla. Det finns inga utmärkta busshållplatser utan vi får fråga oss fram och ställa oss vid vägrenen där det står andra och väntar. De slitna sätena blir snabbt fyllda med människor och sen fylls gången med ännu mer folk. Just som man tror att det inte går att få plats med fler är det nån som betalar extra för att få frakta med en antenn, en madrass eller en låda grönsaker och så hoppar det fram några fler. De stora vägarna är asfalterade men sidogatorna är yllda med sand. Överallt blåser det lite småskräp och ligger lite glassplitter. I varje gathörn under träd och dylikt sitter det någon och säljer frukt, majskolvar eller te.

Amana verkar vara ett sjukhus på ett plan. På området satt massvis med människor. Vi satte oss i en cafeteria på sjukhusområdet och tog nån slags fika med vatten och något som smakade som en friterad kanelbulle. Vi såg massvis med kvinnor gå fram och tillbaka till sjukhusentrén klädda i färgglada kangas. Många höggravida gick in. Vi såg också en livlös kvinna bäras ut från en taxi in till sjukhuset. Nån minut senare åkte en Funeral van därifrån med lila band på sidorna.

Vi vet inte riktigt vad som väntar oss men vi övar på vår swahili och imorgon ska vi ha någon slags introduktion i vett och etikett och därefter börjar vi.