Kulturchock och ännu mer byråkrati

Igår fick vi äntligen börja på Amana. Det är ett litet sjukhus som ligger i Ilala district här i Dar Es Salaam.  Det är där vi ska spendera större delen av vår förlossningsplacering. Vi har fått höra att det är ett sjukhus som är sponsrade med amerikanska pengar så både George Bush och Barack Obama har varit där under officiella besök. Där finns vanliga kirurgi- och medicinavdelningar samt en väldigt populär mödravård- och förlossningsklinik. Det hela började med att vi i vanlig ordning fick hälsa på sjukhuschefsmatronen och sen mödravårdspatronen. Hos patronen följde ett kort förhör om de vanligaste förlossningskomplikationerna. Han nämnde placentaavlossning och stora blödningar som de farligaste. Sen blev vi rundvisade av Emanuel,  en väldigt engagerad manlig barnmorska som gick raskare än någon annan tanzanian vi träffat. Förlossningen är uppdelad i ett admission room där kvinnor i förlossningsarbete sitter på förlossningsbänkar och väntar på vaginalundersökning av läkare, vilket sker var fjärde timme. Läkaren gör en snabb bedömning om hur förlossningen ska handläggas.

När modermunnen har vidgats till 6 cm tas de till förlossningssalen som innehåller ca 10 britsar samt två sängar som ligger lite mer avskilt där mer komplicerade fall övervakas. Det var väldigt högljutt och det var svårt för oss att förstå hur journalföring sker och hur överrapportering sker. De ligger på sina britsar tills att det är dags att föda. Personalen där hade otroligt mycket att göra och han som visade oss runt hade fullt upp med att springa mellan förlossningar, handlägga blödningar och att skicka komplicerade fall till Muhimbili. Här fanns inga anhöriga hos kvinnorna och det var svårt att förstå när de senast hade kissat och om de fått i sig att dricka.

Vi träffade en tysk barnmorska som varit där i fyra månader som volontär, det var skönt med någon som förstår vilken skillnad det är mellan europeisk förlossningsvård och den tanzanianska.  Tragiska omständigheter  som  hemma handläggs bakom stängda dörrar och med kontinuerligt stöd av samma personal sker här helt öppet. När vi gick på rundvandring drogs skynket upp för att de olika fallen skulle visas upp för oss.  Vad som är helt oacceptabelt hemma och integritetskränkande blir här på något märkligt sätt det normala.

Vi har fått höra att många kvinnor med symtom på graviditetskomplikationer söker hjälp alldeles för sent och att man då inte kan göra så mycket, men vi såg också att komplikationer som ur vårt perspektiv vore relativt lätta att åtgärda blir en kamp på liv och död för kvinnor när de redan innan förlossningen av olika orsaker varit anemiska. Det fanns för tillfället inget blod på Amana, så patienter som behövde blodtransfusioner förflyttades till Muhimbili. Trafiken i Dar innebär många gånger väldigt långa bilköer. Återigen fick vi se saker hända som överhuvudtaget aldrig hade inträffat i Sverige, därför att risker uppmärksammas tidigt tack vare lättillgänglig och kontinuerlig mödravård, åtgärder sätts in snabbt, samt att vi har tillgång till fungerande infrastruktur och gott om resurser. Även pappersexercisen här kan sinka livsviktiga transporter ytterligare. Det känns som att vi på en dag fick se mer än vi skulle ha sett under 7 veckors förlossningsplacering hemma. Fick möta både döden och nykläckta  små bebisar minuterna efter varandra.

Barnmorskorna som arbetar här har en otroligt tuff arbetsmiljö och det går inte annat än att beundra de i personalen som var engagerade och att förstå de som var väldigt trötta. De säger att vi redan kan väldigt mycket eftersom vi läser vår master (alltså mer än bara sjuksköterskeexamen som är det vanligaste), men vi försöker framhålla att vi är här för att lära oss.

Idag fick vi själva uppleva tanzaniansk byråkrati när vi skulle åka till Immigration Office och hämta ut våra studentvisum. Vi hade fått besked om att när vi kom tillbaka skulle visumet vara klart och då skulle vi betala. Men nej, den 20e var tydligen dagen vi skulle åka tillbaka för att  betala så att processen kunde sättas igång.. Sedan tar det 10 arbetsdagar till innan dokumenten är färdiga. Vi försökte betala med tanzanianska shillings men det gick inte för att vi var utlänningar. Vi rekommenderades att växla i banken vägg i vägg, men där fanns det inga dollar så vi fick åka genom halva stan för att hitta ett exchange office där dollar såldes, till väldigt dyr växlingskurs givetvis. Väl tillbaka en timme senare sa mannen i luckan att han inte alls sagt så utan att vi skulle till kassa 3 och sen 15, gå till kopieringskontoret på andra sidan och sen gå till en annan kassa… Ni hör ju man blir ju trött bara av att läsa! När vi väl betalade i luckan bredvid denna man, sa kvinnan till oss att hon undrade vart vi tog vägen, för det gick jättebra att betala med shillings. Därefter följde några till vändor till olika personer som skulle stämpla våra dokument. Det känns onödigt att gå in i detalj på hur det kändes vid det laget, men det går att nämna att vi åkte hemifrån kl 7, var där kl 8. Vi lämnade immigration office med ett nytt kvitto vid halv tolv och var hemma igen kl 13, utan våra förbannade visum i handen. Vissa i gänget var nära upplösningstillstånd.. Efter x antal längder i poolen är vi nu i bättre sinnesro och antar att det kallas personlig prövning och utveckling och en livserfarenhet att uppleva detta. Det behövs kanske inte nämnas att vi inte orkade ta oss till Amana idag… Men nya tag i morgon, med ytterligare erfarenheter med oss i bagaget.

Annonser

4 reaktioner på ”Kulturchock och ännu mer byråkrati

  1. Anki 20 januari, 2015 / 07:59

    Fantastiskt. Kan nästan uppleva det själv när jag läser. Vi har det väldigt bra och enkelt här hemma ändå.

    Gilla

  2. Pontus Gagge 20 januari, 2015 / 09:12

    Det låter lite Dickens, särskilt Circumlocution Office-byråkratin.

    Väl tecknat — heja!

    Gilla

  3. Linda H 28 januari, 2015 / 07:33

    Ja tänk vilken enorm skillnad det är mellan här och Afrika, på så många sätt. Och vad orättvist det är, att något som går lätt att åtgärda här leder till döden där… Det måste kännas frustrerande att se det. Ni är starka!
    Men voi voi vad krångligt med visumet, ni kanske får det lagom tills ni ska resa hem då!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s